Vart tog glädjen vägen?

Nu har jag inte bloggat på nästan en vecka, för jag har inte riktigt hunnit med då det har varit fullt upp med jobb&kurser&diverse andra saker som ska hinnas med. När tiden bara rullar på alltför fort missar jag ibland att stanna upp och reflektera å i söndags kväll kände jag mig helt utmattad och superledsen efter att vi varit på kurs. Plötsligt kändes det som om Zixten backat i utvecklingen och en framtida lydnadstävling kändes väääldigt långt borta efter att ha lyssnat på en domare från Uddevalla bhk. Jag har tidigare alltid varit så glad över att gå på kurs och tyckt att det varit veckans höjdpunkt men nu när det blivit för många kurser som gått parallellt och avlöpt varandra så har jag tappat glädjen med att gå på kurs. Det har inte känt så givande längre då vi inte har haft någon möjlighet att träna så mkt hemma eftersom Zixten måste få vila ibland också. Så jag har verkligen fått mig ett wake-up-call!

Så vad gör man då för att få tillbaks glädjen?  Min tanke är att inte låsa mig vid att jag måste gå på vartenda kurstillfälle utan istället bara gå när jag verkligen känner mig motiverad till det, för hur ska Zixten kunna tycka att det är kul om inte jag visar det för honom? På så vis hoppas jag kunna få till fler små pass hemmavid utan annan störning för då ser jag resultat och sporras utav det. Sedan ska jag aldrig igen gå 3 kurser på samma vecka såsom det nu blivit under 2 veckors tid, som tur är har vi det lite lugnare framöver och jag ska ta det i min egen takt och sluta bry mig om vad andra tycker.

Min sambo säger ibland att jag måste påminna mig själv om att Zixten är en sällskapshund i första hand, för det var det vi skaffade honom för, allt annat får komma i andra hand. Visst är jag en tävlingssugen förare men jag är också en vanlig hundmamma, det får jag inte glömma bort =)