A reminder- från min dagbok

Trött efter promenad med mormor

När jag var ung (nu är jag ju 23 å väldigt gammal hehe) så skrev jag åxå dagbok. Då skrev jag mest om vänner, killar å konflikter, men nu skriver jag bara om hund. Tänk vad livet har förändrats efter att jag skaffade Zixtie! Å övervägande på ett positivt sätt. Idag tog jag iaf fram min hunddagbok och läste om vad jag hade skrivit för ca ett år sedan, här ska ni få läsa några meningar:

4 December 2010 "Detta behöver vi öva på: Gå förbi andra hundar och människor. Kunna gå på promenad med annan hund. Inte naffsa när man torkar hans framtassar. Låta mig få titta i hans öron igen."

11 December 2010 "För inte så länge sedan så hade Zixten svårt för att kissa och bajsa varsomhelst. Han ville helst göra detta på samma ställen hela tiden eller möjligtvis i en skog".

18 December 2010 "Vi kan gå förbi folk nu utan att Zixten hoppar! Iaf går det bra så länge de inte pratar. Men jag mutar honom fortfarande med godis för att vara på den säkra sidan.

4 Mars 2011 "Apportering: Det som vi behöver öva på är att han ska greppa den fortare och komma tebax till mig fortare med den, i dagsläget kan han nämnligen ta en omväg först."

"Nu kan Zixten kissa vartsomhelst! Men han lyfter inte på benet än."

7 mars "Nu har jag låtit apporteringsträningen vilat och fokuserat på kontakt å sitt. Zixten kan sitt men inte till 100 % så därför har jag gjort övningar där ha suttit och jag hoppat framför honom med båda händerna i luften. Jag har även lagt mig ned framför honom (denna övning fixar han om han är lugn men är betydligt svårare när han är på lekhumör". 

Ibland kan jag inte ens fatta hur mycket vi hade å kämpa med! När jag tänker tillbaks på detta så har jag numera en otroligt duktig vovve som har lärt sig massor! Dessa "problem" eller "behöva-öva-på-grejer" hade jag innan jag började på brukshundsklubben, kan ni fatta vad mycket spänningar det var att oroa sig för att ens hund skulle kunna hoppa upp i ansiktet på en vilt främmande människa! Jag är så glad att jag får se våra framsteg så här svart på vitt å faktiskt få lov att bli stolt över min vovve.

Det jag vill säga med detta inlägg är att det är värt att kämpa! Det är värt all tid man lägger ner och allt tålamod i världen, för när man väl övervunnit en utmaning så växer man å får njuta av att man utvecklats. Så stanna upp ibland (även ni som inte har hund) å glädjs åt hur ni har utvecklats istället för att bara klanka på det som inte fungerar så bra.